Bäst är förändringar i pyttesmå steg

Skaffa sig ett yrke och bilda familj. Det skulle hon göra före 25 års ålder. – Jag hade en idé om det en gång i tiden. Jo, mamma blev jag i och för sig tidigt. Men det där med utbildning, det har hon aldrig lagt bakom sig. I princip har Nomie Eriksson studerat hela tiden efter att hon fyllde 25 år.

Bild på Nomie Eriksson

Snart dags för konsert med Sankta Helena Vokalensemble i Skövde. För Sopranen Nomie Eriksson, lektor i företagsekonomi vid institutionen för handel och företagande vid Högskolan i Skövde, är detta att sjunga både glädje och avkoppling.

Idag är hon lektor i företagsekonomi vid institutionen för handel och företagande vid Högskolan i Skövde. Hennes avhandling vid Göteborgs universitet hette ”Friska vindar i sjukvården – stöd och hinder vid förändringar i professionella organisationer.”

Att hon har lagt fokus på just sjukvården är inte så konstigt. Det var där hon började. Hon kan relatera, förstå.

”Det är fint att bli sjuksköterska”, resonerade Nomies pappa när hon växte upp. Och allra finast var det att bli barnmorska.

– Jag har alltid gjort det där som jag tror är roligt. Och det verkade roligt att arbeta som barnmorska.

I flera år hjälper hon nya liv till världen.

– Det finns en annan del i yrket som jag med tiden tyckte allt mer om. Den folkbildande uppgiften som barnmorskan har. Det är därför vi också kan hitta före detta barnmorskor på ledande nivåer i olika organisationer.

Hon är själv en av dem.

Disputerande sjuksköterska

Nyfikenhet och ”göra det som är roligt” har tagit henne vidare på flera olika sätt. När Nomie blir ombedd att bli klinikföreståndare på dåvarande Kärnsjukhuset i Skövde tackade hon ja. Men hon insåg att hon behövde mer utbildning.

Så Nomie arbetade och studerade samtidigt.

– Jag fick väldigt fint gehör hos mina chefer för detta att jag ville höja min kompetens och skaffa mig en ekonomisk utbildning. De lyssnade, och det är viktigt, säger Nomie som var den första sjuksköterskan vid Kärnsjukhuset som disputerade.

I slutet av 1980-talet börjar hon arbeta med kvalitet och vårdutveckling. På Kärnsjukhuset arbetar hon senare som vårdutvecklingschef och när Skaraborgs Sjukhus bildas, blir Nomie vårdplanerare och arbetar med just detta till 2002.

– Sjukhusledningen frågade om jag inte ville vara med i en utredning kring en stor organisationsförändring. Villkoret var att jag doktorerade. Och det verkade roligt. Så samtidigt som hon själv är forskarstuderande i Göteborg och studerar en organisationsförändring, är hon med och bygger upp ett forsknings och utvecklings-center vid Skaraborgs sjukhus.

– Jag minns att jag ser mig i spegeln på tåget till Göteborg. Jag ser en 45-årig forskarstuderande. Det var märkliga känslor om livet i den där spegelbilden. Här och nu, det som ska komma och det som har varit.
Barndomen i Bohuslän sveper förbi; de där rötterna som fortfarande anas i hennes dialekt. Nomie med det udda namnet. I alla fall i hennes generation. Föräldrarnas bästa vän hette så. Nomie. Det var en fin tanke att låta det leva vidare, tänker hon i spegeln.

Slappnar av med sång

2006, när Nomie har en forskningsledartjänst vid Skaraborgs Sjukhus och är adjungerad lektor vid Förvaltningshögskolan i Göteborg, vill Högskolan i Skövde att hon blir prefekt.

– Jag som alltid hade hoppat på det jag tyckte var roligt, jag tvekade för första gången i mitt liv. Jag insåg att jag måste fatta ett beslut. Inte hoppa längre mellan Skövde och Göteborg. Det tog på krafterna.

Så hon blir prefekt i Skövde. Landar i hemstaden. I många år har hon och maken levt sina karriärer och i och med det rest mycket. Nu bestämmer sig Nomie för att fortsätta sin yrkesbana – men mer på hemmaplan.

– När jag började på högskolan var jag medveten om vad chefskap innebär. Det var bra, för det underlättade mitt arbete i organisationen.

Men visst blir hon trött ibland. Då som nu slappnar hon av med musik.

– Ibland snubblar jag över cellon där hemma. Men oftast kopplar jag bort allt genom att sjunga, säger Nomie som är sopran i Sankta Helena Vokalensemble i Skövde.

Ryckiga processer

Från att ha varit sjuksköterska och barnmorska är en 50-årig Nomie doktor med inriktning mot företagsekonomi. Det är också nu hon tänker hur roligt det skulle vara att forska bara för sin egen del och sitt intresse.

– För några år sedan blev jag ämnesföreträdare i företagsekonomi och sedan dess har det varit fullt upp. I det ligger att se till att ämnet håller god kvalitet. Jag har haft fokus på kandidaterna, skrivit vetenskapliga artiklar och i höstas lämnade jag så in min docentansökan. Forskning handlar i grunden om nyfikenhet. Och jag är nyfiken på hållbarhet i ledarskap och de stora organisationerna.

Hur menar du?

– Vi ska göra processer av allt. Det gör människor trötta. En idé hinner inte landa förrän politikerna och andra fattar beslut om en ny.

Exempelvis inom vården.

– Och så kommer förändringar på förändringar. Varifrån kommer detta ryckiga beteende? Är det modenycker man nappar på i organisationerna?

Politiska beslut som påverkar personalens vardag. Och inte alltid blir det till det bättre, menar Nomie.

Hon är fast övertygad om att det bästa är att istället låta vårdprofessionen själva lösa förändringarna i små steg, på egen hand.

Vad har hänt?

Sjuksköterskorna kämpar för högre löner och behöver högre lön, menar Nomie.

– Men då kan de inte vara så många. Vi ska inte glömma att alla VILL inte bli sjuksköterskor.

I en del av sin forskning funderar Nomie på det. Hur det var och varför det har blivit som det är.

En yngre Nomie arbetade som barnmorska och var samtidigt småbarnsförälder.

– Jag, precis som många andra kvinnor i min situation, arbetade deltid. Vi hade det jättebra. Vi arbetade, hade tid med familjen, semester. Nu har tiderna förändrats och ALLA ska arbeta heltid. Vågar man inte annat i rädsla för att inte vara attraktiv på arbetsmarknaden? Vad är det som har hänt, undrar Nomie och tillägger att hon blir beklämd när hon ser och hör talas om att många män och kvinnor inte orkar.

Vi måste ifrån hetsen att vara överallt hela tiden.

– Det är omöjligt för en människa att leva så. Och lika omöjligt är det att i tid och otid förändra förutsättningarna för dem som arbetar.

Hon är fast övertygad om att när det ska ske förändringar, då måste de ske i pyttesmå steg. För att fungera hållbart över tid. Både för människa och organisation.