Från lokförardröm till forskning

Han vill inte flytta, inte pendla. Och framförallt trivs Thomas Andersson väldigt bra med sitt arbete vid Högskolan i Skövde. "Som forskare behöver man dock nya intryck. I och med att jag är gästforskare i Göteborg har jag tillträde till nya miljöer. Men jag behöver inte byta miljö. Det är skillnad. Och positivt."

Thomas Andersson med sina barn

Det är mycket av rosa skimmer i Thomas Anderssons liv. Att vara förälder är lycka. Thomas var själv aktiv friidrottare under många år. Numera lägger han mesta möjliga tid på barnens fritidsintressen. Som att följa med Hanna och Ludvig till träningen- i friidrott. 

Det finns en mängd rosa skimmer i Thomas liv. Familjen är en stor lycka. Och det rosa skimret använder han för att beskriva sin första studietid.

– Jag hade inte för avsikt att studera. Men jag kunde ju testa, i form av ett ettårigt kombinationsprogram i ekonomi som fanns i Skövde i början av 90-talet. Det var verkligen jättebra på alla sätt.

Kanske var det den där lyckan som gjorde att han absolut ville fortsätta studera efter det. Idag är Thomas biträdande professor i företagsekonomi.

Just nu pågår inte en rosa skimmer-period, men en rolig del av forskningsprojektet ”Verksamhetsutvecklarens roll i vårdens utvecklingsarbete”.

– Det är nu vi gör observationer, intervjuer och så kallade skuggningar.

Tänk om någon hade berättat för den där lille killen i Timmersdala för längesedan, att han skulle forska.

Just där och då kunde det att kasta sig på cykel utför branten Sotaliden vara nog så utforskande. Eller ännu hellre: Köra modelljärnväg.

Thomas byggde hus och tunnlar och lät sina lok och vagnar tuffa fram i Märklinlandskapet. Och han älskade att åka tåg. Tåg i sig var ett rosa skimmer. 

Med makt följer ansvar

– Jag ska bli lokförare när jag blir stor, sa Thomas när någon frågade.

Så blev det nu inte. Istället räknar han med att vara professor om två år.

Och stanna i Skövde.

– Tyvärr är det så att vi som kommer från en liten högskola inte smäller särskilt högt jämfört med andra som arbetar vid större och äldre lärosäten. Jag kan tycka att vi på flera sätt bedöms hårdare, säger Thomas och tillägger att högskolor som organisation kanske vore ett intressant forskningsobjekt.

Fast de som har gett sig på det, har råkat illa ut.

– Det finns smutsiga sidor i en akademi med konkurrens och stenhård individualism, där det är svårt att skapa engagemang för någonting gemensamt. Den professionella hierarkin kontra chefshierarkin skapar dessutom komplexitet. Det är inte självklart att en chef bestämmer över en professor. Och jag tänker på adjunkterna. Högutbildade men ändå längst ner på den hierarkiska skalan. För dem kan det vara tufft.

Thomas kan dra paralleller mellan den akademiska miljön och den miljö han lär känna i ”Verksamhetsutvecklarens roll i vårdens utvecklingsarbete”.  Verksamhetsutvecklaren ska bokstavligen utveckla verksamheten. Hur enkelt det kan vara med överläkare, docenter och professorer vid sidan av de mer administrativa chefsnivåerna, det vill Thomas låta vara osagt.

– Men det är många verksamhetsutvecklare som lämnar. För oss är det intressant att ta reda på hur stor roll det spelar vad verksamhetsutvecklaren har för bakgrund. Sammantaget är det överhuvudtaget viktigt att de som har en maktposition inser att med den följer ett ansvar.

Har han själv en sådan position? Njae..men i sin undervisande roll absolut.

– Jag hade inte reflekterat över att jag som doktorand skulle undervisa.

Den enda erfarenhet han hade var studentens. Och utifrån den positionen skapade han sin lärarroll. Vad tyckte han själv var en bra respektive dålig lärare?

– En dålig var den rörige, den nedvärderande. En bra lärare var den som kunde göra bokkunskap levande och verklig.

Kunde relatera

Thomas gillar verkligen studentmötet.

– Jag tar med mig erfarenheter och möten från forskningen till studenterna. Det innebär ju också att det jag gör i forskningen spelar roll och inte enbart blir ett antal vetenskapliga artiklar.

Thomas tänker tillbaka. På gymnasiet i Skövde. Bankjobb verkade kul, tyckte tonåringen och det blev bankjobb. Studera? Det gjorde de som inte fick arbete, resonerade han då. Efter lumpen och flera år på bank började han vid det där kombinationsprogrammet vid högskolan som skulle göra skillnad.

– Åren med arbete före studierna var nyttiga. Dessutom kunde jag relatera till yrkeslivet i mina studier. På så vis önskar jag idag, för studenternas egen skull, att de var lite äldre när de började vid högskolan. Just för att kunna sätta in teorin i en praktisk erfarenhet.

Om man var lite äldre tror Thomas att fler studenter skulle veta vad de faktiskt vill med sina studier.

– Den motivationen är jätteviktig. Idag tror jag att examen i sig är det främsta målet. 

Enkel biljett till Uppsala

1998 blev Thomas ”headhuntad” till en doktorandtjänst vid Högskolan i Skövde.

– Först sa jag nej, men samtidigt kände jag mig fjättrad i detta med åtta till fem-arbete. Så jag bestämde mig för att testa. Jag fortsatt att plugga i Göteborg för att få den magisterexamen jag behövde för att vara doktorand.

Thomas såg fram mot ett rosa skimmer igen i form av studentliv i Göteborg. Men det skimret uteblev.

– Jag förstod att gemenskapen jag upplevt i Skövde byggde på att många kom utifrån och skapade ett nytt umgänge som student.

Och hur fantastiskt smidigt är det inte att bo i Skövde ändå? Det är lätt att ta sig till Göteborg och arbete där, det är lätt att leva för familjen. Nära till allt.

– Min fru kan väl längta till något större ibland, säger Thomas och ler vid minnet av hur de träffades.

Via en av hans studenter. Som tyckte att han skulle ha en blinddate med hennes syster. Hon, systern hörde av sig och de båda började prata, chatta.

– Till slut bestämde vi att vi skulle ses. Jag köpte en enkel biljett till Uppsala där hon bodde då. Jag tänkte att antingen köper jag en returbiljett direkt eller också blir jag kvar någon dag.

Thomas stannade i en vecka.

På den vägen är det. Idag är han alltså svåger till sin före detta student. Och lycklig trebarnsfar.

Ett rosa skimmer.

– Lika skimrande vore det att tågluffa med familjen när barnen är något äldre.