– Att lösa utmaningar och lösa problem, det är vad en ingenjör gör. Vem gillar inte det? Ingen dag är den andra lik. Det är den stora fördelen, det kommer aldrig bli långtråkigt att vara ingenjör.
Anna Runnemalm brinner för ingenjörsyrket och har ägnat en stor del av sitt liv åt det.
– Min pappa var ingenjör och det har säkert satt sina spår. Men det var inte därför jag valde det.
Inte så oljigt som man kan tro
Hon växte upp i Eskilstuna och flyttade till Mjölby under tonåren. När det var dags att välja program till gymnasiet var det matte och teknik som var intressant, inte samhällskunskap och språk.
– Det som hade mest matte och minst språk var Teknikprogrammet. Men de enda teknik-inriktningarna som fanns att välja i Mjölby var el eller det jag trodde var en oljig maskinutbildning. El var inte så intressant, så det blev ändå den oljiga maskininriktningen och det var jätteroligt. Ämnena träffade helt rätt. Och det var inte alls oljigt. Jag har nog aldrig oljat ned händerna i mitt yrke.
Sedan blev det civilingenjörsutbildning med maskininriktning även på Luleå tekniska högskola (som nu heter Luleå tekniska universitet). Där träffade hon sin man och de blev kvar i Norrbotten under lång tid. Både Anna och hennes man började doktorera samtidigt, och blev klara samtidigt, 1999.
Från bilindustrin tillbaka till akademin
Efter doktorandtiden fick Annas man jobb i Trollhättan och de flyttade till Vänersborg. Anna ville ut i industrin och jobba som ingenjör. Hon sökte, och fick, jobb på utprovningsavdelningen på SAAB i Trollhättan. Där blev hon sedan avdelningschef och jobbade med metodutveckling och validering i utvecklingsprojekt av nya bilmodeller.
Anna stannade kvar på SAAB i sju år innan hon återvände till akademin, på Högskolan Väst. Där startade hon forskningsverksamhet inom oförstörande provning, vilket kan beskrivas som att med hjälp av exempelvis röntgen och ultraljud hitta små defekter på mekaniska delar.
– Det är just röntgen och ultraljud man använder för att hitta små fel, sprickor och sånt som inte syns med ögat. Under den här tiden jobbade jag med att utveckla nya metoder för att hitta saker man inte ser ens med röntgen och ultraljud.
På Högskolan Väst var Anna involverad i maskiningenjörsutbildningen under många år och satt dessutom i Forsknings- och forskarutbildningsnämnden där, vilket motsvaras av fakultetsnämnden på Högskolan i Skövde. En dag blev hon uppringd av en rekryteringsfirma som berättade om tjänsten som prefekt i Skövde.
– Jag visste knappt att Högskolan i Skövde fanns. Jag hade bara varit i Skövde en gång tidigare, för att köpa en större bil. Men tjänsten kändes helt rätt! Det var väl därför jag var intresserad av jobbet. Det här med att jobba som prefekt hade jag aldrig funderat på innan. Men jag fick frågan, läste på om Högskolans profilområden, sedan träffade jag rektorer och dekan och kände att det var helt rätt utmaning för mig. Jag känner fortfarande att det här är roligt. Även om det är långt att köra från Vänersborg.
Hur är det då att jobba på Högskolan i Skövde?
– Högskolan i Skövde är en liten högskola med stora möjligheter. Den är liten på det vis att i den roll jag har får man verkligen vara med och få insyn i alla delar av Högskolan, vilket är väldigt spännande. Men samtidigt har jag möjlighet att påverka och leda min institution. Högskolan är tillräckligt liten för att få helhet men samtidigt tillräckligt stor för att göra skillnad. Det gäller även det personliga som blir här, att man känner igen väldigt många, nästan alla.